TMB var verkligen så himla häftigt! Vilken natur och fantastiska stigar! Vill du få en inblick av hur det var så är det bara att fortsätta läsa

Dag 1: Les Houches till Les Contamines

Det är tidigt på morgonen och vi har precis ätit frukost och packat det sista inför vandringen. Vi är upphetsade av förväntan och kan knappt vänta att få komma iväg. Det är strålande väder idag och vi börjar med att gå längst med byn bort till gondolen.

I boken rekommenderar författaren att ta en lättare väg som går runt berget istället för över berget, detta så man kan vänja kroppen vid den plötsligt höga belastningen. Dock tyckte inte vi att denna vägen verkade lika spännande som den högre stigen, men att gå 8-9 timmar skulle bli för påfrestande för en första dag. Därför bestämde vi oss istället för att kapa 2 timmar på vägen upp genom att ta gondolen för 150kr/person istället. På så vis skulle dagen bli runt 6 timmar och vi skulle få en chans att vandra den högre stigen med utsikt mot Mont Blanc.

Stigen slingrar sig nedför och uppför genom skogen, över ett häftigt vattenfall och sedan uppför igen tills man når bergspasset Col de Tricot (2120m) efter ca 2,5 timme. Stigen är super lätt att följa med tydliga skyltar längst med hela vägen. Detta gäller överlag för hela TMB, det var endast i Italien som skyltningen var lite sämre. Dock är det många som går hiken och man ser oftast vart andra gått tidigare samt att det finns lite små gula markeringar på stenar här och där.

Col du Tricot är som första dag helt magnifikt. Är det fint väder så är detta ett självklart val att gå! Stigen sick-sackar sig sedan nedför dalen mot en liten platå där Refuge de Miage ligger. En mysig liten gård med café och fjällkor som betar på ängen utanför. Vi stannade här en kort stund och svalkande fötterna i en fjällbäck som fanns vid kohagen.

Efter pausen är det uppför en liten stund igen genom ett skogsparti. När man når toppen så får man en fantastisk utsikt över de omkringliggande bergen. 5-10min senare passerar vi Auberge du truc, en liten taverna där vi tar en kall öl och njuter av utsikten. Härifrån är det sedan nedför hela vägen till Les Contamines.

Han skakar på huvudet. ”No It’s impossible, you can’t see anything if you walk there. It’s all whiteout, so you will get lost.

På boendet så packar vi upp våra saker, duschar och sätter oss i solen. Man är trött efter den långa dagen som vi trodde skulle ta 5 timmar och fötterna, axlar och höften värker lite lätt. Vid middagen så slår vi oss ner vid ett långbord där fem andra vandrare sitter. Två unga grabbar och en man ifrån England, en äldre herre ifrån Brasilien och sedan en man i 30års åldern ifrån Saudi Arabien. Vi är en intressant mix av människor. Alla ska vandra motsols precis som vi, förutom mannen ifrån Saudiarabien. Han kommer ifrån det håll vi ska gå imorn. Jag frågar honom om han vet ifall man kan gå det högre passet vi Col des Fours, 2665m. Denna vägen skulle kapa 2 timmar för oss och vi har mer eller mindre räknat med att kunna gå denna. Han skakar på huvudet. ”No It’s impossible, you can’t see anything if walk there. It’s all whiteout so you will get lost.

Det lät ju inte alls bra, och alla vid bordet blir nedslagna av nyheten. Jag tycker det låter lite oklart när han berättar och bestämmer mig för att fråga husmodern om någon gått den dagarna innan. Hon säger att det är lugnt att gå den nu. ”very nice trail, much more intresting than the rute via Les Chapieux. Good weather tomorrow and perfect conditions. Jag får hoppet igen! Kanske stämmer inte det han säger. Vi får se imorn helt enkelt hur vi kommer göra. Valet görs inte förens efter 4-5 timmar när vi når bergspasset Col du bonhomme.

Dag 2. Les Contamines till Les Mottets

Varje morgon går vi upp runt 6.45. Frukosten serveras 7.00. Man vaknar liksom med ett leende på läpparna, förväntningar på dagen och nyfikenheten på hur vädret ser ut. Jag går ut ur huset och känner på temperaturen, lätt svalt och klart väder. Det kommer bli en fantastisk dag! Kanske kan vi ta den svårare rutten ändå.

Den första biten ifrån vandrarhemmet är en grusad promenadväg som ligger bredvid en galciär fors. Man går i skogen och det är riktigt mysigt och skönt att starta dagen utan någon lutning. Efter ca 1 timme så når vi Notre-Dame de la Gorge som är en gammal kyrka vid en parkering. Här möts vi av flera minibussar med massor av folk som ska gå samma etapp som vi. Det känns lite tråkigt att vi nu kommer ha flera hundra människor runt oss när vi går och man önskar lite att man nästan börjat gå ännu tidigare på morgonen.

Direkt efter kyrkan så blir det brant uppför, och detta fortsätter det att vara i varierad svårighet hela vägen upp till passet Col du Bonhomme som vi når efter ca 4 timmar. Vägen dit är dock helt fantastisk, det är storslagna vyer, snö vissa partier och höga berg nära oss där vi går. Det är egentligen inte förens sista timmen upp till passet som folket har glesats ur och man känner sig lite mer avskild. Vid Col du Bonhomme äter vi vår matsäck. Detta kan jag varmt rekommendera! Herregud vilken magnifik utsikt! Kan nog ha varit det bästa lunchstället vi hade på hela veckan.

Efteråt fortsätter vi på slaskiga och lutande snöstigar upp mot Col de la Croix du Bohomme.  Här kan det vara värt att ha stavar och även stegjärn om temperaturen är kallare. Väl vid toppen så måste vi nu ta ett beslut. Att gå hela vägen ner via Les Champieux eller ta den snabbare mer osäkra vägen via Col des Fours.
På vägen upp till toppen så mötte vi många påväg till Les Contamines, en av dem vi frågade hade gått via Col des Fours och försäkrar oss om att det är säkert att gå där. Mycket snö så man sjunker ner ibland, men inga farliga hål eller liknande.

Vi väljer därför att gå den kortare vägen och spara tid, då vi annars skulle komma fram vid 18-19 till Les Motetts. Vägen över Col des Fours är spännande och annorlunda. På vägen ner för berget så består den första delen av ett stort snöområde. Är man lite van vid snö så kan man glida på skorna ner och hålla balansen med stavarna. Faktiskt riktigt skoj! Det såg däremot betydligt jobbigare ut för de som gick denna vägen uppför.

När vi tillslut tagit oss ner för snön så fortsatte en stig slingra sig neråt mot dalen, förbi ett jättefint vattenfall. Stigarna är lite blöta och leriga men inget som gör så mycket när det är så fint väder. Efter ytterligare en timme så når vi byn Ville des Galciers. Här springer vi på de två unga grabbarna ifrån England. De har gått via Les Champieux. De startade två timmar tidigare än oss och har haft ett högt tempo hela vägen. De hade också planerat att gå via Col des Fours, men tog rådet om att undvika den. Detta ångrar de nu när vi kapat 2 timmar och fått en annorlunda upplevelse. Härifrån är det 30min kvar till Les Mottets och vi lyckas komma fram till boendet strax innan 17.00.

Les Mottets är en supermysig fjällstation. Vi har köpt två platser i ett 4-mannarum och detta var det verkligen värt. Vi bor i en lite finare byggnad med nyrenoverade badrum och duschar och lås in till rummet. Det är mycket folk som bor här men det känns bara mysigt. Att sitta och äta i en stor matsal inredd från gamla tider får en att känna som att man är tillbaka 300 år i tiden. Detta var ett av de bästa boendena vi hade.

Dag 3. Les Mottets till Courmayeur

Efter frukosten så snabbar vi oss att samla ihop våra grejer. Idag har vi gått upp lite tidigare för att slippa de största folksamlingarna. Detta var det verkligen värt då det inte var så mycket folk under hela dagen och då vi hade en sjukt lång dag framför oss.

Första delen upp mot Col de la Seigne (2516 m.ö.h.) är magisk. Det är lagom svalt i luften och stigen är behagligt brant uppför. På ynka 45min är vi uppe. Temperaturen är kallare här och det blåser rätt bra. Efter bara 5-10min så drar tjock dimma in över passet. Det blir helt vitt och man ser inte mer än några meter framför sig. Vi måste nu vänta lite innan vi kan fortsätta neråt då man knappt ser vart stigen går.

Snart lättar dimman och vi börjar ta oss ner mot dalen. Dimman kommer och går men desto lägre ner vi kommer desto klarare blir vädret. Vi går där det troligen en gång i tiden legat en tjock glaciär, nu är det mer ett stort platt fält med gräs och små murveldjur som kikar upp här och där. Vi passerar Rifugio Elisabetta och kommer ner på en lång grus raksträcka som känns lite halv seg efter ett tag. I slutet på sträckan är det en vacker sjö och här kan man göra två val. Antingen gå en tuffare stig som slingrar sig upp på berget igen eller fortsätta gå på grusvägen hela vägen till Courmayeur. Vi väljer självklart att ta den högre stigen!

Brant uppför kämpar vi på, över snötäcka bäckar i stekande sol. Det är riktigt tufft. Vi käkar en sen lunch när vi är halvvägs upp mot högsta ettapen. Energin hade varit super låg länge och äntligen fick man lite ny boost igen. Vi vandrar uppe bland de höga topparna och snett vänster om oss syns Mont Blanc i sin glans. Det är häftigt att se toppen på så relativt nära håll.

Vi knatar på i flera timmar innan vi till slut kommer till Courmayers liftsystem uppe på toppen. Föttern värker, kroppen är helt slut och energin är på lägsta nivå. Vi har vandrat i 9 timmar och än är vi inte framme. Kvar väntar kanske den jobbigaste nedstigningen vi gjorde på resan. En och en halvtimme brant nedför på smågrus som är lätt att halka på. Det är varmt nå in i helvete och dammet från gruset fastnar överallt i svettet och kläderna. Knäna smärtar och skvasår är ett faktum. Nu går vi bara per automat, målet är bara att ta sig ner, ta sig till hotellet.

Efter 10,5 timmar stapplar vi in på hotellet som ligger lite utan för centrum. En mysig liten villa med lyxig alpstil och utsikt mot bergen. Det blir en välbehövlig dusch, en påse chips och en kall öl innan vi efter någon timme går inte till centrum och köper Italiens godaste pizza på restaurang Du Tunnel.