Courmayer till Rifugio Bonatti

Efter en uppskattad dags vila i Courmayer så är vi nu på väg igen. Då vi bott på hotell istället för vandrarhem så serverades frukosten mellan 08.00-10.00. Detta gjorde att vi kom iväg vid 09.00 som egentligen var alldeles för sent när det varit över 30 grader i solen mitt på dagen. Vi börjar knata in mot byn och håller lite vänster. Vi går mellan små stenhus och vi kommer snabbt in på vägen som resten av alla TMB-vandrare tar. Det är dock rätt lugnt med folk, vilket är skönt så man slipper stressa. I två timmar knatar vi uppför, ca 800 höjdmeter tills vi når Rifugio Bertone. Det är en trevlig rastplats och vi fyller på våra vattenflaskor, tejpar om fötterna och beundrar utsikten.

Här kan man nu göra två val, att gå den lägre vägen eller gå upp över bergen. Vi valde såklart att gå den övre vägen som verkade mest intressant. Den börjar med stigning igen men snabbt fick man utdelning för mödan när utsikten över bergen tornar upp sig åt alla håll. Väl uppe så vandrar vi längst med bergskammen och har Mount Blanc till vänster om oss. Det börjar bli riktigt varmt nu och klockan är 12.00. Vi går därför på bara ett litet tag till innan vi slår oss ner och äter lunch.

Vandringen uppe på bergskammen var helt klart den bästa delen under dagen. Vi var nästan helt själva under hela dagen fram till Bonatti. Precis som vi vill ha det, lugnt och fridfullt. Vi fortsätter framåt och det är skönt med lite snällare lutning än på morgonen. Vi passerar strax under toppen Tète Bernada (2534 m.ö.h.) och fortsätter sedan upp på den högsta toppen som är Tète de la Tronche (2584 m.ö.h.) som syns till höger på bilden ovan.

Vägen ner från toppen är brant och stenigt, det gäller att ta det lite försiktigt här och kolla vart man sätter fötterna. Väl nere så når vi bergspasset Col Sapin (2435 m.ö.h.). Här stannar vi inte utan fortsätter direkt till vänster och ner i dalen mellan bergen där bäcken Torrent d’Armina rinner. Väl nere i dalen blir vi lite osäkra på vilken väg vi ska ta. En större grupp verkar också förvirrad men beslutar sig för att gå neråt i dalen längst med forsen. Vi har spanat in den högre vägen som går via bergspasset Pas entre deux Sauts (2524 m.ö.h.) och beslutar oss efter lite diskussion att ta den. Det ligger ingen snö någonstans och det är inte någon direkt skillnad i längd fram till Bonatti.

Vägen upp till Pas entre deux Sauts är uppför men har snäll lutning så det tar inte så lång tid innan vi är uppe. Här får man en häftig vy ut över dalen Vallon d’ Armina som absolut var värd besväret. Härifrån är det sedan en lätt promenad ner i dalen Vallon de Malatra som går till Rifugio Bonatti och då det inte är många vandrare som tagit denna vägen så ser vi många små murvelldjur som tittar upp ur sina bon. En liten ”hands-up” är att leden är lite diffus här och att man blir lite osäker på vart man ska gå. Till höger kommer ni nämligen se några byggnader. Bry er inte om dessa utan fortsätt hela tiden på vänster sida om bäcken som rinner neråt så kommer man till Bonatti efter bara 5-10min.

Bonatti var verkligen ett trevligt boende med fantastisk utsikt uppe på berget när solen gick ner, helt klart ett av de bättre ställena vi bodde på.

Rifugio Bonatti till La Fouly 

På morgonen kom vi iväg snabbt efter frukosten och vi slapp därför det mesta av folket då det säkert var över 100 personer som bodde på Bonatti. Den första biten var oerhört fridfull och vacker och det var mysigt när solen var på väg upp. Denna sköna vandring som slingrar sig behagligt längst med berget varar dock bara två timmar tills vi kommer ner till Chalet val Ferret längst ner på botten av dalgången.

Här möts vi av viss irritation när vi inser att det är fulla parkeringar och massor av bilar på ingång med vandrare som ska gå upp till bergspasset Grand Col Ferret. Vägen upp till Rifugio Elena är som vi misstänkte, stressig med mycket folk. Det känns lite ovant efter flera dagar där vi vandrat nästa helt själva. Vandringen upp till fjällstationen går därför rätt fort och man kunde inte riktigt stanna och njuta för då kom man bara längre bak i ledet.

Väl uppe vid Rifugio Elena så sätter vi oss och äter lite snacks. Då Grand Col Ferret är vägen över till Schweiz så syns även några militärklädda poliser som försöker ha koll på vilka som passerar.

Vägen upp till bergspasset är nu lite glesare med folk då många inte ska gå lika långt och därmed tar längre paus vid Rifugio Elena. Denna stigning är inte särskilt lång och man kan stanna och njuta av vyerna på vägen upp.

Väl uppe vid Grand Col Ferret (2537 m.ö.h) så är det en häftig känsla att nu stå på gränsen mellan Italien och Schweiz. Här stannar vi och äter lunch precis som resten av alla som tagit sig till toppen och tar oss en sista titt ut över den italienska delen av Val Ferret som sträcker sig ända bort till Courmayeur.

Härifrån är det sedan nedför hela vägen till La Fouly. Det är en lätt vandring med lagom lutning och lite folk. Super skönt efter morgonens hets upp till Rifugio Elena. Här finns ingen stress utan man kan bara njuta av naturen och beundra jordens magnifika skådespel som finns runt omkring oss.

Halvvägs nere i dalgången så kommer vi till tavernan och vandrarhemmet La Peule (2071 m.ö.h.). Här stannar vi och dricker något kallt och svalkar oss i skuggan då temperaturen är över 32 grader och solen är som starkast på dagen. Vi fortsätter sedan hela vägen ner till forsen längst ner i dalen och går längst med denna hela vägen till den lilla byn La Fouly där vi ska bo. I efterhand så såg vi att vi kunde ha tagit en högre stig mellan La Peule och orten Ferret som låg halvvägs till La Fouly. Det var absolut fint att gå längst med forsen, men den högre vägen hade nog ändå varit intressantare.

La Fouly är en liten, men mysig by. Det finns inte mycket mer än ett tretal restauranger och en liten mataffär. Vi bor på Maya Joie som ligger precis i början av byn. Är kanske inte det roligaste boendet på resan, men det fyller sitt syfte. Vi går ut och käkar på  pizzerian som ligger mitt i byn, ca 200 kr för en margarita och över 240 kr för resten. Det blir en pizza att dela på och lite snacks som vi köpt tidigare.

La Fouly till Champex 

Denna dagen har jag så fruktansvärt ont på grund av mina skavsår på båda fötterna och samtidigt gassar solen på som aldrig förr. I början tar det lite tid för oss att gå då jag måste stanna ofta och tejpa om mina fötter. Men till slut får jag bara strunta i smärtan och uthärda istället. Det är en relativt kort dag och vi bestämmer oss därför för att knata på rätt fort då jag ändå har så svårt att verkligen njuta av dagen. Den första delen av dagen går i skogen längst med forsen som vi gick utmed igår. Det är skönt med träden som skuggar lite i den varma solen då det säkert var uppemot 35 grader och vindstilla.

Halvvägs når vi Praz-de-fort, Les Arlaches och Issert som är tre tätliggande alpbyar med gamla stenhus. Det finns inga affärer eller något sånt utan känns mer som historiska byggnader som man får chans att se på nära håll även om folk faktiskt bor i dem. Väldigt mysigt måste jag säga. I den sista byn så stannar vissa och äter på den enda restaurangen som finns, men då vi har egen mat med oss så knatar vi på en bit till och sätter oss och äter längst med stigen.

Efter ett par timmar så når vi byn Champex. Det är en livlig liten by med en sjö av turkosfärgat vatten i mitten. Här blir det en kaffe på ett av caféerna och sedan ett behövligt uppfriskande dopp i den klara glaciärsjön. Det är kallt som satan i vattnet men då det är säkert 33 grader i solen så känns det bara helt gudomligt!

Efter någon timmes slappande i solen så bestämmer vi oss för att fortsätta till vårt boende som ligger två kilometer utanför byn i Champex d’en Haut. Vandrarhemmet heter Auberge Gite Bon Abri och är väl ingen höjdare. Det är många som bor här och vi är glada att vi kom dit så tidigt att vi fick egna sängar, istället för att ligga så tätt packade som de andra fick göra. I Champex passade jag iaf på att köpa många skavsårsplåster, även om det kostade mig säkert 300kr. Tack vare dessa kunde jag sedan vandra resten av TMB utan smärta och såren började läka, så de var helt klart värt priset.