Denna resan var helt klart något utöver det vanliga. Kulturen, naturen och de makalösa vyerna som vi såg under våran 4 dagars vandring i Atlas bergen, var något vi kommer minnas för livet. Resan gjordes i november 2017.

Detta var min pojkväns livs första vandringen och jag var orolig att den kunde bli för påfrestande som första hike. Dock visste jag att en endagars, alternativt tvådagars vandring inte skulle täcka min törst av äventyrlighet. Så vi sa att, känns det skit så bara avbryter vi och reser tillbaka till Marrakech.

”Efter ca 1 timmes körning är det dags att kliva av i den lilla bergsbyn Imil. Guiden som vi möter ser lite sammanbiten ut och frågar direkt om betalningen”.

Precis som med alla vandringsresor man gör, så är det viktigaste en bra planering inför resan. Ta dig tiden att googla svårighetsgrad på vandringen och bestäm om det är något du vill göra på egen hand, eller med en guide. Vi bestämde oss för att boka via ett lokalt vandringsföretag som jag hittade på tripadvisor.se. De hade fått bra recensioner och guiden verkade väldigt erfaren. De skulle stå för packåsnor, mat, guide och boende under vandringen till det ynka priset av ca 4000kr vardera. Betydligt billigare än om vi hade bokat med en större resebyrå som anordnade vandringsresor till området. Vi hyrde även sovsäckar och hade med oss egna sovsäckslakan.

Dag 1: Imlil till Azzaden Valley

Vi blir upphämtade med taxi på vårt hotell strax utanför Marrakech. Bilen kör vidare och stannar till inne vid den kända medinan (torget) inne i stadens centrum. Där hoppar en polsk tjej in i bilen, hon heter Maria. Det visar sig senare att det endast är vi tre som ska gå vandringen. Vi var såklart glada att gruppen inte var för stor, men det hade varit trevligt med kanske 2-4 stycken till i gruppen.
Bilen kör vidare mot bergen som vi har sett långt bort i horisonten redan ifrån hotellet i Marrakech. Efter ca 1 timmes körning är det dags att kliva av i den lilla bergsbyn Imlil. Guiden som vi möter ser lite sammanbiten ut och frågar direkt om betalningen. Då vi inte fått några instruktioner om detta så trodde vi att man kunde betala med kort. Det kunde man inte.. cash only. Så vi fick skämmas och ge löftet av vi skulle ta ut pengar efter vandringen vilket gick bra, men stämningen resten av dagarna var fortsatt spänd.

Efter packning av utrustning etc. så börjar vi sakta att vandra ut ur byn och direkt sick-sacka uppför berget på en lättgången grusväg. Tempot var högt och jag blev direkt ganska andfådd, medan Anton knappt såg svettig ut. Det var väldigt varmt och man kände verkligen att man var ovan att gå i denna hetta. Jag börjar nu få ont i huvudet och jag känner att jag verkligen borde tagga ner tempot och dricka mer vatten. Men då jag inte vet hur långt vi har att gå idag så knatar jag på ändå, trots att huvudvärken tilltar.

Efter någon timme så kom vi till slut upp till bergspasset, härifrån kunde vi blicka ner mot byn Imlil och även se den fortsatta stigen som slingrade sig runt berget. Vi bjöds på en fräsch pastasallad och bröd som vår kock hade tillagat. Kocken var alltid super snäll och hade ett leende på läpparna. Guiden däremot gick gärna en bit framför oss och verkade inte särskilt intresserad av vilka vi var. Efter en mättande lunch fick vi ett litet glas med mynta te. Detta te är något som är lika vanligt i Marocko som kaffe är hemma i Sverige. Efter maten lade vi oss ner på filtarna och bara vilade och njöt av vyerna en stund innan det var dags att börja gå igen. Klockan var runt 14.00 och vi hade några timmar kvar att gå idag.

Efter lunch så knatar vi på i snabbt tempo igen, det lutar lite neråt nu och det känns skönt efter den tuffa starten. Huvudvärken är fortfarande kvar och jag ser till att dricka mycket vatten den resterande biten. Efter cirka 1 timme så kommer vi till en liten taverna där de säljer dryck och lite snacks. Här sitter några vandrare som köpt en dagstur i atlas bergen. De ska strax börja vända tillbaka ner mot Imlil, medan vi ska fortsätta framåt. Nu kan vi även se huset där vi ska bo inatt. Det ser lite kalt ut och vi har absolut ingen som helst aning om standarden. Vi har någonstans i huvudet ställt in oss på att det kommer vara ett riktigt risigt boende. Men ack så fel vi skulle få..

Väl framme vid huset där vi ska bo för natten, så möts vi av ägaren. Han snäll och välkomnar oss hjärtligt. Vi borstar av oss allt grus och damm på kläderna och lämnar kängorna i hallen. Väl inne i huset så är det kallt men väldigt fräschat. Det är ett gammalt stenhus med ett fåtal rum med dubbelsängar och ett litet allrum med soffor. Toaletterna och duscharna är rena och fräscha och även varmvatten finns, vilket helt klart var en positiv överraskning. Det är dock väldigt kallt där inne och en varmt dusch är välbehövlig för få bort all svett och smuts så att kroppen blir varm igen. I väntan på maten så sitter alla tre sitter i underställ och jag har min tjocka dunväst på mig för att inte frysa. Som tur är eldar de i vedspisen ute i korridoren under natten så att det blir någorlunda varmt inomhus.

Innan middagen så kommer Mohammed och bjuder på mynta te och popcorn. Detta kommer att bli en uppskattad rutin innan varje middag resten av vandringen. Ett perfekt försnack i väntan på maten. Han berättar om morgondagen och ger oss tiden för frukost. Efter lite småprat med vår nya vandringskamrat ifrån Polen så går vi och lägger oss. Vi somnar snabbt då kroppen och huvudet är tungt efter en lång dag i gassande hetta.

DAG 2: Azzaden Valley

Vi vaknar tidigt runt 6 tiden och ser att det fortfarande är mörkt ute. Snabbt rotar vi runt bland packningen och börjar klä på oss. Det är kyligt inne i huset och bara några grader utomhus så understället känns varmt att ha på sig nu i början. Vi klär på oss vandringskläderna och packar ihop våran packning och lägger i hallen. Efter en liten stunds väntan så kommer våran kock och serverar frukost. Den är enkel och består av bröd, marmelad, nescafé eller te, mjölkpulver, mini ostar och kokta ägg. Vi äter oss mätta och gör oss sedan klara för avgång.

Väl utomhus så är det fortfarande kallt och skuggan ligger över dalen, långt bort i fjärran ser vi hur solen börjat nå de högsta topparna. Vi börjar raskt att gå uppför dalen mot en djup ravin, här går vi förbi ett högt vattenfall där vi tar en liten paus. Vid detta laget har det blivit alldeles för varmt med understället så jag tar av det och känner mig genast mer bekväm.

Våran guide Mohammed berättar att nästa etapp kommer bli tuff, han pekar bort mot en brant stenravin och säger att vi ska vandra uppför där.

Vi fortsätter uppför berget och det är makalöst vackert där vi går. Vi är helt själva i dalen och det känns som vi är på en expedition ute i vildmarken. Tystnaden och vyerna gör en helt förstummad. Vi stannar ofta och bara blickar ut över bergen, känner storheten och försöker ta in att man står där mitt ute i ingenstans bland Marockos berg.

Efter någon timme uppför så når vi tillslut en platå, här trodde vi att vi skulle äta lunch men det visar sig att det bara blir lite snacks. Vi tar en paus och vilar benen, käkar lite nötter och beundrar utsikten. Våran guide Mohammed berättar att nästa etapp kommer bli tuff, han pekar bort mot en brant stenravin och säger att vi ska vandra uppför där. På håll ser det inte så farligt ut, men väl på plats så kan jag säga att detta var den tuffaste biten under hela vandringen. Det var väldigt brant uppför och på en höjd över 3000m.ö.h så går det väldigt långsamt att gå uppför. Mohammed blickar bakåt mot mig och Anton och han ser lite irriterad ut, hans tempo är högre än oss då han går denna vandringen typ varje vecka och är i bra form. Jag känner mig lite smått stressad och börjar bli riktigt trött och måste stanna och vila ofta.

Efter kanske ytterligare en timme uppför så börjar vi närma oss toppen på ravinen, men ännu är det kanske en timme kvar. Vi får nu möte av tre brittiska herrar i 50-60års åldern, de är påväg nerför dalen tillsammans med deras guide och två packåsnor. De är super trevliga och vi stannar och pratar lite med dem. De ser att jag är sliten och säger att vi inte behöver stressa utan bara ta våran tid. Deras guide ler brett och säger att vi inte har så långt kvar nu och att vi kommer fixa det. Denna lilla peppning gjorde mycket och vi orkar den sista biten upp.

Väl uppe på bergspasset så tar vi en paus. Här kan vi nu blicka ut över nästa dal där vi ser Toubkal refuge, stället vi ska bo inatt, samt Mont. Toubkal som vi ska bestiga imorn. Klockan börjar dock bli runt 14 på eftermiddagen och vi måste börja knata på nerför ganska direkt då vi fortfarande har ca två timmar kvar att gå.

Det är tufft nerför för knäna och man börjar bli riktigt trött och hungrig nu. Vi har ju fortfarande inte ätit lunch och huvudet börjar bli tungt och huvudvärken har smygit sig på igen. Även vattnet har tagit slut och vi har fortfarande 45min kvar till stugan. Vi biter ihop och bara går per automatik den sista biten. Det är sjukt vackert men tröttheten gör att man inte riktigt kan njuta av vyerna. Vid 16 tiden är vi framme vid fjällstationen. Vi är helt förstörda och vi säckar ihop utanför entrén på en av bänkarna. Snabbt fyller vi på vatten och klunkar i oss, sjunker ihop och slänger av oss kängorna. Mohammed som gått lite innan oss har hunnit styra upp allt praktiskt och bara en kort stund efter vi anlänt så serveras vi lunch. Det var välbehövligt efter 7-8h vandring brant uppför och nerför med endast lite snack som föda under dagen.

Det kommer vara kolsvart ute när vi startar och han säger att vi ska ha pannlamporna på oss redan ifrån start.

Fjällstationen Toubkal refuge är en stor stenbyggnad med flera sovsalar på övervåningen, matsalar och allrum på bottenvåningen samt duschar och toaletter i källaren. Trots att boendet är överbokat och det säkert är runt 100 personer så är det väldigt strukturerat. Vi har våra sängplatser tätt intill varandra och jag tror det var 24 bäddar i det rummet vi sover i. Men trots att vi är så många inklämda i samma rum så är alla rätt organiserade. Varje person har nämligen ett eget byråfack vid sovrumsingången där man har sin ryggsäck och större packning. Det är städat och rent i huset och papperskorgar, toaletter och duschar städas regelbundet under dagarna.

När vi anländer så är det hyffsat tidigt ännu och direkt efter lunch passar jag därför på att duscha. Det är svinkallt nere i källaren och golvet inne i den lilla duschen är så kallt att det sticker i fötterna när varmvattnet träffar dem. Men att det finns varmvatten är ju helt underbart! Ren och varm efter duschen så kan man slappna av strosa runt anläggningen och se hur allt ser ut. Trots att skugga har lagt sig över stationen nu så ser vi fortfarande folk som är påväg upp för dalen, detta kommer det att göra även när det blivit kväll och mörkret lagt sig.

Vid 20 tiden så blir vi kallade till allrummet. Det är mycket folk och vi slår oss ner vid ett litet bord där några precis har lämnat. Runt omkring oss hör vi flera olika språk, både polska, ryska, danska och engelska. Det är många nationer som är här, alla med samma mål. Att bestiga Toubkal nästkommande dag. Efter middagen får vi  lite info ifrån Rachid om morgondagen och att vi ska gå upp 05.00 för att börja vandringen 06.00. Det kommer vara kolsvart ute när vi startar och han säger att vi ska ha pannlamporna på oss redan ifrån start. Trötta efter lång dag så gör vi oss redo för natten och går och lägger oss tidigt. Någon snarkar en liten stund i början, men efter ett tag somnar man som en stock.

DAG 3: Topptur Jbel Toubkal 4127 m.ö.h

Redan vid 03.00 vaknar jag till av att några rasslar bland sina saker och klättrar ner för våningsängarna, dock slumrar jag om lika snabbt. Nästa gång jag vaknar är det av mitt eget alarm, vi är nämligen i en av grupperna som startar tidigast. Jag försöker vara så tyst som möjligt när jag packar ihop mina saker då de flesta inte ska upp förens om 1-2 timmar. De som startar senare ska antagligen stanna en natt till på fjällstationen, medan vi som startar tidigt ska vandra vidare ner till byn Aroumd. Idag beräknas vi gå cirka 9-10 timmar..

Det är lite olika grupper vakna när vi kommer ner till frukostsalen. Många som vill börja sin vandring tidigt för att slippa trängas med andra uppe på toppen. I väntan på att frukosten ska bli klar går jag ut snabbt en sväng för att känna på temperaturen. Det är kolsvart utomhus med en stjärnhimmel så klar att du kan se varenda liten sprick! Jag bara stod där och gapade i säkert flera minuter. Det är bara 1-2 grader så jag skyndar mig in igen precis lagom till serveringen.

Mohammed stannar till och säger “Thous are at the wrong side. Very dangerous because there are cliffs over there. I think it’s the Russians. They were hiking without a guide”

Efter frukosten plockar vi snabbt ihop våra grejer för toppturen. Idag har vi skaljackorna i GTX på oss samt överdragsbyxor, vantar och mössa och i väskan har jag även underställ ifall det blir kallare. Vi samlas utanför huset och Mohammed berättar att det kommer vara stenigt och på vissa ställen måste vi kanske klättra lite lättare partier. Alla nickar och vi startar vandringen. Vi går på ett led efter Mohammed och man ser ingenting förutom den lilla ljuspunkten på stigen framför sig. Efter bara 10min ska vi över en bäck via några stora stenar. Man ser ju ingenting så man visste inte om det var 1 meters fall eller 10 meter under sig. Koncentrerad till tusen som man var, så stegar vi över bäcken och klättrar upp på andra sidan. Nu börjar stigningen. Vi går tack och lov rätt sakta och det känns skönt att vi tar det försiktigt så alla hinner med. Ovanför oss ser vi små ljusa punkter här och där över hela bergssidan. Det är andra vandrare som startat tidigare än oss. Rachid stannar till och säger ”Thous are at the wrong side. Very dangerous because there are cliffs over there. I think it is the Russians because they were hiking without a guide”.

Precis som Mohammed misstänkte så tillhör de gruppen som är ifrån Ryssland. Vi möter en tjej som valt att vända om. Hon säger att dom inte kunde hitta leden i mörkret och att hon tänker vänta någon timme tills det är ljust istället. Vi knatar på uppför bland alla stora stenblock, tätt på led utan att behöva navigera. Mohammed går här kanske en gång i veckan och har bra koll på vart vi är. Just nu känns det väldigt skönt att vi har en guide med oss.

Efter det branta stenpartiet som tagit kanske 1,5- 2 timmar så har det ljusnat och solen börjar synas uppe vid bergskammarna. Men ännu kommer det dröja någon timme innan solen är så pass högt upp att den når ner mellan bergen där vi går.

Men jag är för kallt för att fortsätta uppför. Energin är nu på sparlåga och jag säger att jag måste stanna och ta en paus, även om det säkert bara är 30min gång kvar till solen.

Det är tungt att gå uppför nu, pulsen är hög och andningen också ifrån den höga höjden. Vi går långsamt för att inte ta ut sig för hårt vilket dock gör att man börjar frysa lite efter ett tag. Jag vet inte hur kallt det är men jag fryser mycket om händerna. Antagligen börjar mitt energiförråd ta slut efter 3-4 timmars vandring uppför, men även att man har vandringspinnar i händerna gör att cirkulationen inte är så bra. Nu kan vi äntligen se kammen rakt framför oss, solen ligger på där och då kommer temperaturen öka.

Men jag är för kallt för att fortsätta uppför. Energin är nu på sparlåga och jag säger att jag måste stanna och ta en paus, även om det säkert bara är 30min gång kvar till solen. Vi sätter oss ner och jag tar på mig understället, och direkt känner jag hur värmen återvänder. Vi trycker i oss varsin snickers och klunkar lite vatten. Efter bara 10min paus är man som en helt ny människa och vi fortsätter upp sista biten till där solen kikar fram. Det är en makalös syn som möter oss uppe på bergskammen. Solen som är påväg upp och ljuset som sprider sig över bergskedjan. Jag och Anton tar ännu en paus för att beundra utsikten efter den tuffa vägen upp. Men ännu har vi inte nått toppen. Vi kan se den på håll men vi har kanske 30min kvar att gå. Till slut så blänger Mohammed på oss som han brukar göra när vi är lite för sega, och vi snabbar oss på med grejerna och fortsätter sista biten upp till toppen.

Vi är några av de första som bestiger Toubkal idag. Det är endast ca 10 personer här som sitter eller står  lite utspridda runt omkring toppen. Vi har ännu inte mött någon påväg ner och inte heller har vi haft någon större grupp bakom oss, därmed kan vi njuta länge själva uppe på toppen. Det är helt klart magiskt att stå uppe på norra Afrikas högst berg. Vi är stolta över att vi tagit oss hit, att vi orkade hela vägen och fortsatte trots att det var tufft. Här stannar vi nu rätt länge och bara låter naturens storhet få ta plats i våra sinnen.

Vägen ner för berget är tuff, inte konditionsmässigt, utan för knäna. Det är konstant brant nerför och mycket löst grus. I varje steg måste man vara försiktig så att man inte glider med foten och ramlar. Anton har hela tiden haft ett lite högre gångtempo än mig, men nu är det tvärtom. Jag vet inte om det är tidigare erfarenhet eller god balans, men jag är snabb med fötterna och det går riktigt bra. Vandringstavarna är verkligen perfekta vid sådana här situationer där de hjälper till att avlasta knäna. Det tar kanske 2 timmar ner då vi har ett relativt högt tempo. Mohammed har trots det tappat tålamodet med vårt ”långsamma” tempo och är en bra bit framför oss nu. Sista biten är vi riktigt trötta,  klockan är närmare 13 och energin är slut för länge sedan.

Väl framme vid fjällstationen där vi startade imorse så är vi helt slut. Vi bara sätter oss på en bänk i skuggan och slänger av oss kängorna. Fötterna är rejält ömma och man känner verkligen att man behöver en lång paus. Ganska snabbt så kommer Moahmmed med maten, klassisk pastasallad med grönsaker och tonfisk på burk. Det serveras alltid bröd till samt mynta te efteråt. Man känner sakta hur kroppen liksom slappnar av efter att fått i sig näring. Lugnet och tröttheten kommer över oss jag väljer att gå och lägga mig på en bänk i solen och vila lite. Vi ska fortsätta ner till byn Aroumd om ett tag, men innan dess blir det en rejäl vilopaus. Jag kisar upp då och då, ser Mohammed som passar på att göra sina böner. Folk som ber är vanlig syn överallt i Marocko som har Islam som religon. Två kvällar tidigare, vid middagen så frågade jag Mohammed hur man som bergsguide gör under Ramadan. Det är ju inte tillåtet att varken dricka eller äta under dagstid då. Han säger att det är riktigt tufft. Man måste äta och dricka mycket på kvällen, men att det såklart är sjukt jobbigt. Tempot är långsammare och man måste verkligen ta det lugnt för att hushåll med energin. Så ett tips till er som är peppade på denna vandring. Kolla så det inte är Ramadan när ni ska hit, det kan bli väldigt påfrestande för den ovane.

De kommer i sneakers och finkläder, vissa bär på väldigt mycket packning och har stora vattendunkar i händerna. Det ser så sjukt jobbigt ut.

Efter ca 2 timmar så är det dags att knata vidare. Det är ca 3-4 timmar kvar att gå för att ta sig ner till byn där vi ska bo. Det är väldigt vackert på vägen ner genom dalen, vi möter bland annat en flock med får direkt efter vi startat. Det är kul att se djuren så lyckliga och fria, jag önskar vi hade mer av denna djurhållning hemma. Lite som samerna och deras renar uppe i Norrland.

Det är dock inte bara djur påväg upp, längst med hela vägen så möter vi mycket folk. Det verkar vara universitetsstudenter eller någon typ av förening. De ser inte särskilt rutinerade ut. De kommer i sneakers och finkläder, vissa bär på väldigt mycket packning och har stora vattendunkar i händerna. Det ser så sjukt jobbigt ut. Uppför är det säkert 6-7 timmar att gå och att då inte ha riktiga grejer blir ju bara en pina. Jag och Anton är glada att vi går nerför, vi har ett raskt tempo och det är skönt att slippa flåset såhär efter toppturen imorse. Dock börjar man efter ca 1,5-2timmar bli riktigt seg. Man tappar liksom fokus och vill bara komma fram, även om det är fina vyer. Fötterna är väldigt ömma nu och man bara går på automatik. Vi stannar då och då för att vila lite, men generellt så gick vi mer eller mindre hela biten i ett svep.

Väl nere i den lilla bergsbyn så möter vi flera barn som spelar fotboll samt en kvinna i heltäckande svart klädsel som bär en stor säck med ved på ryggen. Hon ser ut att ha ett riktigt slitsamt liv. Jag känner sorg för henne och frustration för att jag inte kan hjälpa henne heller. Den blicken hon hade sa allt som inte kan sägas med ord. Jag hoppas innerligt att alla kvinnor en dag ska få leva i frihet med det egna valet som vapen. Att själv få välja vad man vill göra med sitt liv och vem man vill leva det med.

Nu är vi framme vid huset. Det är super mysigt med två små sovrum, kök och ett vardagsrum. Kocken kör direkt igång och förbereder oss popcorn, kakor och te. Det har varit en lång dag och skugga ligger nu över dalen när solen är påväg ner. Duschen ligger en våning ner, så man måste gå ut ifrån lägenheten och och gå in på bottenplanet. Men att ändå få varmvatten och kunna duscha är ju helt magiskt.

I väntan på maten så sitter vi och småpratar med Maria. Vi börjar nu lära känna varandra lite bättre och hon är verkligen en häftig tjej. Ikväll blir vi serverade en riktigt festmåltid. Det är ju sista middagen och det märks. Vi får kyckling, pommes!, sallad och en söt sås till kycklingen som innehåller gula russin.  Vi får även en liten fruktsallad till efterrätt. Det är helt klart den godaste rätten hittills. Vår kock ska ha all creed då han lagat så himla bra mat under hela vandringen.

Nu börjar tröttheten komma snabbt och vi går och lägger oss. Det är svinkallt i rummet och jag är glad och jag och Anton har samma säng. Det är seriöst säkert 0 grader där inne och vi har 3 tjocka filtar över oss. Men även fast det är så kallt så blir det varmt under täcket till slut. Jag sover alltid jättebra när det är kallt och det gjorde jag även denna natten.

DAG 4 . Vandring ifrån byn Aroumd till Ilmil

Sista dagen är här. Det känns lite sorgligt, som att man inte riktigt är redo.. allt har gått så fort. Vi har fått lite sovmorgon idag och äter frukosten extra länge. Denna morgon serveras vi pannkakor, fruktsallad och ägg! En riktigt lyxfrukost! Solen är påväg upp och vi kollar ut genom fönstret mot bergen där vi gått dagen innan. Idag ska vi dock börja bege oss tillbaka till Imlil. Mohammed berättar att vi kommer kunna välja två olika vägar beroende på hur trötta vi känner oss under dagen. Vi behöver dock inte ta beslutet just nu, utan kan välja väl på plats.
Trots att vi knatade 9 timmar igår och fötterna var tröttare än någonsin på kvällen så känns kroppen och fötterna pigga idag. Natten gör sitt underverk och man vaknar varje morgon pigg och fräsch i kropp och sinne. Tack och lov för det!

Efter frukosten packar vi ihop alla grejer och börjar gå längst med en grusväg. Det är alltid lite småkyligt på morgonen så man klär sig alltid lite för varmt. Man blir ju varmt ganska snabbt när man går uppför så den där extra tröjan åker av ganska fort. Människorna i byn har börjar arbeta på olika håll och vi ser lite byggarbetare samt kvinnor som hänger tvätt eller pysslar ute på sina altaner. Det är intressant att gå igenom byn som vi sovit i under natten. Dagen innan anlände vi sent och det var svårt att se hur det såg ut på riktigt. Efter ett tag så har vi gått igenom byn och liksom kommit ovanför den en bit högre upp på bergsluttningarna.

Solen har börjat stiga högre på himlen nu och solen börjar värma behagligt. Jag och Anton knatar i bara understället och det känns skönt. Jag har ett marino-ull underställ som jag tycker är fantastiskt. Det liksom håller en behagligt tempererad hela tiden nu när det är lite kyligt i skuggan och man är svettig. Efter ett tag så har vi nått upp till en platå med utsikt över dalen. Det är lite mer växtlighet där vi går idag än tidigare dagar, men det är bara kul att landskapet förändras, samt häftigt att kunna se Imlil där vi startade vandringen 3 dagar tidigare.

Mohammed vänder sig nu till oss och frågor om vi vill ta en extra etapp eller inte (det s.k. vägvalet). Både jag, Anton och Maria känner oss fräscha och väljer att ta etappen. Än är ju klockan inte så mycket och vi vill ju får ut så mycket som möjligt av den sista dagen.
Ettappen ser inte så jobbig ut där vi står men jäklar så dryg den var! Den tog liksom aldrig slut. På kortet nedan ser ni Anton på toppen av en stor kulle och i bakgrunden ser ni en liten ljusgul platå. Zoomar man in lite kan man även se stigen som går upp till platån ifrån vänster.

Vandringen nere i dalen var ingen höjdare. Här är det väldigt mycket sopor som ligger överallt och det ser riktigt äckligt ut.

Det var snårigt och stenigt hela vägen upp, det fanns ingen direkt stig och allt var bara väldigt bökigt. Det tog säkert 1,5h timme att gå uppför kullen, något jag uppskattade skulle ta ca 30min. Det var såklart väldigt fint där uppe, men ingenting jämfört med vyerna vi haft de tidigare dagarna. Såhär i efterhand så var det väl kanske inte riktigt värt att kämpa sig upp och ner för den där snåriga terrängen. Men det som inte dödar gör en starkare som man brukar säga.

Efter både gång uppför- och nedför kullen så fortsätter vi vidare längst med orginal stigen. Vi går nu genom planterad tallskog som växer längst sluttningarna. Förr i tiden så högg befolkningen ner alla träden och använda som ved, detta gjorde dock att efter ett tag fanns det inga träd kvar och miljön blev ännu mer torr och karg. Även stenras ökade och laviner förekom under vintern. Därför beslutade staten att plantera nya träd för att återfå balansen igen.

Vi har nu vandrat en hel del i sidled längst med berget, men börjar snabbt att gå neråt i mot dalen. Väl nere i botten på dalen så är det en liten bäck som rinner. Vi följer denna hela vägen ner mot Imlil. Strax innan vi är framme så möts vi av kocken som har gjort ett litet läger och står och lagar mat. Åsnan står och tuggar på lite träd driftar runt och nosar på saker. Vandringen nere i dalen var ingen höjdare. Här är det väldigt mycket sopor som ligger överallt och det ser riktigt äckligt ut. Uppe i bergen har det inte varit några sopor eller skräp alls och jag blir lite less på att de inte kan plocka upp även nere u byarna. Skräpet ligger ju trots allt i bäcken där de tvättar sina kläder och hämtar vatten. Jag tänker att utbildning i sanitet tydligen inte är så vanligt i dessa länder som är fattiga.

Vi käkar oss mätta och belåtna och traskar snabbt vidare den sista biten. Platsen där vi åt lunch var även den väldigt skitig och det kändes inte så mysigt att hänga där direkt. Väl framme vid bilvägen inne i Imlil så står våran taxichaufför och väntar på oss. Avskedet med kocken blir väldigt snabbt och vi ger han ca 200kr i dricks för den goda maten. Mohammed åker med oss till närmaste stad som ligger 30min ifrån Imlil för att få betalt för hiken. Det känns obekvämt att ta ut 8000kr och kontanter och det tar väldigt långt tid då man bara kan ta ut 2000kr per uttag. Vi har väl inte varit super nöjda över Mohammeds sociala färdigheter och därför gav vi öven honom endast 200kr i dricks. Han verkade dock inte bry sig utan sa hejdå och sedan åkte vi vidare till hotellet i Marrakech.

Notis. Maria och Mohammed heter egentligen något annat.