Inte allt för långt bort ifrån Dalafjällen ligger naturreservatet Jotunheim i Norge, där finns landets högsta berg, Galdhöpiggen 2469 m.ö.h.

Denna toppturen gjorde jag och min dåvarande pojkvän i slutet av augusti 2013.

Denna vandringen var ett spontant infall strax innan återgång till skolstarten på universitet. Att resa upp till norra Sverige och vandra Kebnekaise skulle ta alldeles för lång tid och blickarna vändes istället mot Norge. Med ett avstånd lika långt som till Stockholm kändes detta som en rimlig tur att göra på två dagar. Vi googlade lite vart vandringen började och hur lång tid den skulle ta att gå. Vi kom fram till att det verkade vara väldigt lätt att hitta dit och även hiken i sig verkade inte vara svår att genomföra med tydliga markerinar hela vägen till toppen.

Spiterstulen Fjällstation

Precis där vandringen börjar så finns en fjällstation som heter Spiterstulen där man kan tälta eller hyra rum på fjällstationens wärdshus. Det tog cirka 6-7 timmar att köra dit ifrån Sälen. Avståndet är inte mer än 40mil, men då det är många fartkameror i Norge och grusväg sista biten så tog det ändå lite längre tid än vad vi hade räknat med. Vi valde att tälta då det kostade typ 100kr och man fick tillgång till toalett och kök i ett servicehus. Väldigt billigt måste jag säga.

Hade vi kommit dit 2 veckor tidigare utan att boka, så hade det varit fullt och vi hade fått vända tillbaka till byn Lom som ligger ca 1 timme från Spiterstulen

Vi kommer dit ganska sent på eftermiddagen. Solen har börjat gå ner och skuggan lägger sig precis över botten av dalen när vi anländer till den lilla fjällstationen. Då det är i slutet på augusti så har högsäsongen börjat lida mot sitt slut och det är inte särskilt många som bor eller tältar där ikväll. Inne i receptionen så säger damen som jobbar där  att det var tur att vi kommer så sent på säsongen. Hade vi kommit dit 2 veckor tidigare utan att boka, så hade det varit fullt och vi hade fått vända tillbaka till byn Lom som ligger ca 1 timme från Spiterstulen. Tack och lov behövde vi inte göra det, men till framtida vandringar så kan det vara bra att ha i bakhuvudet.

Det börjar bli riktigt kyligt så fort mörkret börjat lägga sig över dalen. Det är lite fuktigt i luften också då det rinner en å precis mellan tältområdet och fjällstationen. Det är lite bökigt att sätta upp tältet när det blivit så pass mörkt redan, men till slut har vi fått upp det. Hade vi anlänt när det hade varit helt bäcksvart så hade det nog varit riktigt svårt att se vart man ska sätta tältpinnarna osv. Klockan har blivit runt 19.00 och vi värmer direkt på lite mat i vårt stormkök. Pasta med tomatsås och bröd till. Väldigt lättlagat och går relativt fort att göra. Vi har med oss ficklampor, men då man lär ha den i handen hela tiden så är det rätt irriterande när man ska packa upp och bädda osv inne i tältet. Idag har jag alltid en liten pannlampa med på vandringarna. Sjukt smidigt när man behöver använda båda händerna och det är mörkt.

Inne i fjällstationen så finns toaletter och handfat. Vi går dit och borstar tänderna och tvättar av oss. Vi är trötta efter den långa bilfärden och vill bara krypa ner i sovsäckarna för att gå upp tidigt dagen efter. Det är kallt inne i tältet och man har både underställ och tjocktröja på sig i sovsäcken. Den höga ljudvolymen ifrån bäcken är också lite jobbig för att kunna somna. Jag vet att jag vaknade flera gånger under natten av att det var kallt och hög volym ifrån fjällbäcken. Skulle jag göra samma vandring igen så hade jag placerat tältet lite längre bort ifrån bäcken, samt haft en varmare sovsäck som klarar 0 till 2-5 minus. Det tar mycket på energin om sömnen är dålig.

På morgonen vaknar vi tidigt och går ut ur tältet för att mötas av en fantastiskt vacker dalgång. Trots att det var en mindre skön natts sömn så vaknar man ändå till denna ljuva vy. När vi anlände dagen innan så var det svårt att verkligen se hur vackert det var. Men herregud! Det är verkligen som något taget ur filmen Sagan om ringen.
Den friska och kalla luften gör att vi piggnar till snabbt och efter lite frukost så packar vi ihop alla våra grejer, slänger in dem i bilen och gör oss klara för vandringen.

Stigningen kan börja

Den första biten är väldigt lätt att följa, det är en grusad, lite bredare stig som slingrar sig upp för berget. Vid starten har jag på mig en tjocktröja och en dunväst då det var kallt på morgonen när vi skulle börja gå. Dock måste jag stanna ganska snart och ta av dessa då det är brant redan från första steget och man blir svettig på en gång. Bara några hundra meter upp så är utsikten magisk, man ser hela dalen och fjällstationen nedanför oss.

Det finns en stig upp, men den är otydlig och man måste gå över stora stenblock för att ta sig fram.

Det är inte många som vandrar idag och man får känslan av att man nästan är själv på berget, ja förutom fjäll fåren som betar längst med fjällsidan. Hur underbart är det inte med betesdjur på vidderna!

När vi kommit förbi det grönskande partiet och nått upp till krönet där det blir lite flackare så ändras terrängen helt och hållet. Leden som varit väldigt lätt att följa övergår nu i oorganiserat kaos av små och stora stenar. Leden som är markerad med röda T blir lite svårare och se och man får ha lite koll så man inte irrar bort sig ifrån leden och därmed måste freestyla genom terrängen. Det finns en stig upp, men den är otydlig och man måste gå över stora stenblock för att ta sig fram. Efter ca 2 timmar så börjar jag bli riktigt trött, det är betydligt tuffare terräng än vad jag hade räknat med, men efter att ha kommit halvvägs så ville man ju inte vända om och gå ner igen. Nej, det var bara att bita ihop nu och fortsätta uppåt.

Eter ytterligare en timme så ser vi nu toppen på håll, ännu är det en bra bit kvar men det känns skönt att äntligen se att det finns en slut någonstans. Vi ser lite vandrare framför oss nu som startat tidigare på morgonen, så helt själva är vi inte. Partiet som är kvar upp till toppen är lite annorlunda gentemot den första halvan. Här ser vi hur glaciererna breder ut sig på både höger och vänster sida om oss och vi går liksom på bergskammen den sista biten till toppen. Det känns overkligt att gå där uppe bland bergstopparna, det är liksom svårt att ta in alla intryck man får.

Vi fortsätter uppför en brantare etapp och man måste använda händerna och klättra lite då och då när man tar sig upp. Jag blir lite osäker på hur det kommer gå att ta denna vägen tillbaka sen, då det oftast alltid är lättare att gå uppför än nerför många gånger. Efter etappen så går det lite nedför igen för att sedan påbörja den sista stigningen kvar till toppen. Det känns nära, men ännu har vi nog 45min kvar. Till höger om oss så ser vi hur en stor grupp människor korsar glaciären som startar vid Juvass skidanläggning. De har köpt en guidad tur över glaciären, en betydligt lättare hike än den vi valt. I gruppen är det säkert 30 personer och de har ungefär samma avstånd kvar till toppen som oss.

Lite smått stressade att gruppen ska komma före oss till toppen så börjar vi gå fortare. Man vill ju trots allt inte att det är crowded när man ska ta kort o.s.v. när man äntligen nått toppen. Vi har nu gått i snart 4 timmar uppför, är är vansinnigt trötta, men tillslut når vi Galhöpiggens topp. Och ja… precis samtidigt som gruppen som består av ett 30-tal högstadieungdomar. De ser betydligt piggare ut än oss då de kanske har gått 1,5 timme med stigning de sista 30min. Men, men vi är jätteglada att vi tagit oss upp hela vägen och sätter oss och vilar mot väggen på den lilla fjällhyttan som finns högst upp på toppen. Vädret är perfekt! Blå himmel och strålande sol som värmer oss i den kalla luften. Uppe på toppen så är det inte mer än några grader varmt och det var skönt att man hade en jacka och varmare tröja med sig.

Vägen ner

Efter cirka 1 timmes vila på toppen med mackor och snacks, samt mängder med fotografier på utsikten så börjar vi bli redo för nedstigningen. Det är samma väg tillbaka som vi gått upp och man är ju inte helt pepp på den krävande terrängen. Den första biten är lätt, då är det lite snällare lutning och det finns en grusstig att följa.

Ett felsteg utanför stigen som är precis två fötter i bredd och jag kommer halka ner för branten, ner i glaciärsprickan längst ner.

Vi fortsätter ner och närmar oss etappen som vi tog innan, fast från andra hållet nu då. Det var ju ett brantare parti vi gick upp för då och jag känner mig lite nervös inför att ta samma väg ner. Till vänster om bergsklippan så ser vi en stig i snön som går längst med sidan på klippan. Det ser ju väldigt smidigt ut att ta denna istället och vi kommer slippa klättra ner för det svåra partiet.

Vi börjar raskt att gå ut på snön och följa den smala snöstigen. Allt flyter på fint och vi har nu kommit halva vägen. Jag stannar upp och blickar ut över den vackra omgivningen, av ren reflex så böjer jag mig ner och känner på snön, det är stenhård isskare.. En isande rysning går genom kroppen. Jag känner hur hjärtat börjar slå fortare och pulsen öka. Ett felsteg utanför stigen som är precis två fötter i bredd och jag kommer halka ner för branten, ner i glaciärsprickan längst ner. Jag känner hur rädslan tar över, Paniken som kommer över mig. Jag skriker till min pojkvän Anders att stanna. Han vänder sig om och frågar vad som sker. Jag har nu satt mig ner på huk och bara kollar rakt fram. Jag säger att jag håller på få en panikångest attack, att jag är rädd att halka. Utan ishaka eller skarjärn så har man ju inte en chans att stanna om man tappar fotfästet.

Avståndet kvar är inte mer än 50 meter, men stigen börjar nu gå lite uppåt och i mitt huvud så känns det som 500 meter med högre halkrisk. Jag börjar panikartat att irra ”Jag kommer inte klara det! Jag kommer halka och glida ner i sprickan!”. Min kille går sakta tillbaka något steg mot mig. Han är nu kanske 3 meter framför mig bara. ”Nej det kommer gå fint” säger han. ”Bara ta det lugnt och gå efter mig så kommer det gå bra”. Med darriga ben så ställer jag mig upp, jag är rädd, men det finns inget annat alternativ än att gå sista biten.

Jag boostar mig själv och matar mantrat ”Du fixar det här, andas och bara gå. Du är ute på en bred stig, allt är lugnt och säkert. Bara gå utan att tänka nu”. Jag tänker att jag är någon annanstans, bara ute på den vanliga stigen. Blicken har jag fäst på Anders rygg och jag tar ett steg i taget hela tiden. Ett två, ett två.. sakta närmar vi oss kanten och den fasta stenmarken. Vi är över. Lättnaden som släpper och gråten som vill fram då känslorna blir för stora. Aldrig mer ska jag gå ut på en glaciär utan att kolla hur snön är. Även om det är slask där man går så kan skenet bedra.

Det tar lite tid innan jag samlat mig och kan fortsätta ner. Jag har aldrig varit så nära en riktig panikångest attack som då, men jag fixade det. Jag tappade inte behärskningen och gjorde något förhastat, som att började springa tillbaka.. Jag behöll lugnet, samlade mig och tog mig igenom. Med det sagt, ta alltid den säkrare vägen om du är osäker på förhållandena på fjället. Denna gången hade jag tur, nästa gång kanske jag inte har det.

Smått skärrad så fortsätter vi neråt igen. Det är en stor platå som vi går över, jag menar en väldigt stor platå med mycket sten. Det tar sin tid att komma fram till krönet och sista sluttningen ner mot Spiterstulen. Det känns i knäna rejält mycket och jag önskar att jag hade haft ett par vandringsstavar. 3 månader tidigare så opererade jag främre korsbandet efter en snowboardskada. Jag har rehabiliterat hela sommaren, men detta är första riktiga vandringen efter operationen. Det är väldigt påfrestande att gå nerför de stora stenarna. Jag känner hur det smärtar lite på insidan av knät. Men det är bara att gå på, för ner måste man ju oavsett.

Efter att ha gått i 9 timmar så kommer vi till slut ner till fjällstationen igen. Huvudet, fötterna, knäna och egentligen hela kroppen är helt slut. Men vi hade klarat det och det känns trots allt väldigt bra. Knät höll hela vägen och även om det gjorde lite ont på vägen ner så känns det faktiskt förvånansvärt bra. Jag tänker ”fixade jag att gå denna svåra vadringen med knät så klarar jag vad som helst”.

Klockan är 17 på eftermiddagen och vi ska även köra hela vägen hem. Vi lagade lite mat på stormköket och tog oss en kaffe sedan började vi åka hemåt. Att köra hem efter en sådan här krävande vandring är inget jag rekommenderar. Vi båda var sjukt trötta och vi fick stanna ofta för att sträcka på oss samt köpa kaffe. Klockan 02.00 på natten är vi hemma igen i Sälen efter en väldigt lång dag.

Trots att det är en väldigt fysiskt krävande vandring så tycker jag absolut att den är värd att gå. Utsikten över bergen är helt makalös när man väl nått toppen. Men ska man göra denna vandring så rekommenderar jag verkligen att man har vandringsstavar för nervägen, samt sover över en natt till efter vandringen. Även vädret kan vara betydligt sämre än det vi fick så se till att ha vindbyxor och vindjacka, varm tröja, vantar och mössa. Hade det varit dimma och dåligt väder så hade jag inte velat gå den heller. Då skulle det vara mer eller mindre omöjligt att se stigen och de röda T markeringarna. Rent utav farligt faktiskt. Börja även hiken tidigt på morgonen, det tar verkligen 8-9 timmar att gå den.